Ingen skam
Den var aldrig rättvis emot någon av oss
Ingen skuld
Vi varken visste eller kunde bättre just då
Det finns mycket osagt
Men vi hade behövt tid
Inte för att förstå mer eller bättre
Utan för att vara tillsammans
Vi var lika olika som lika
Jag både speglar mig och undrar
Kraften är bekant
Medans självcentreringen alltid var främmande
Ditt sätt att alltid äga sammanhang
Gjorde mig många gånger illa
Men du är förlåten
Jag förstår nu
Att det handlade om bry
Men också mer om dig än mig
Du var briljant
När du ville
Ingen tog andra i anspråk som du
Din röst genljöd i allt och alla
Men lika vidrig och osmaklig var din andra sida
Så dubbel
Så älskad
Så illa omtyckt
Allt samtidigt
Jag varken förminskar
Eller förstorar din påverkan
Jag mer konstaterar
Att ditt är ditt
Och mitt är mitt
Vad räcker för att räcka till..
Jag förstår inte
Hur det blev så här
En del kan jag härleda
Men inte så jag verkligen förstår
Det är uppenbart
Tillsammans lider vi av samma brist
Ibland känns det som att detta är vår enda ömsesidighet
Jag förstår verkligen inte
Att jag skall stå till svars
För att jag gör och väljer annorlunda
Att jag måste förklara mig
Trots att det är mitt liv
Det har alltid känts orättvist
Att behöva legitimera mig
Inför åskådarskaran
För det är så det känns
Att alla vill ha något
Utan att där funnits nåt speciellt till mig
Antagligen är jag svårare
Knepigare samt svartare
Men det är min värld
Såsom jag själv blivit till
Jag säger inte hur andra skall vara
Jag aktar mig
Tar mig inte den rätten
Till sist tryter det
För oss alla
Jag talar om orken
Det både är och blir nog
Mina tillkämpade sammanhang är många
Dessa har förvärvats med ett pris
Men indikerar en framtida tydlighet
Att det du behöver från mig förväntar jag mig att du också kan ge till mig
Kajplats 23 