Tetiradilos

Vi måste lämna eran då allt är transaktioner emellan tjänst och varor
Det skapar bara grupperingar av vi och dom skaror
Om inget är någons och allt är allas
Försvinner orden för hur transaktioner kallas
Som Sisyfos jag rullar min sten
Tills det kränger ömt i mina ben
Ett alternativ till ett annat befintligt nu
Kom och se mig kamrater jag hade kunnat vara du
Det är så jag tänker i sällskap av min sten
Att vi måste hjälpa dem utan ben
När vi väl gjort oss fria från vårt individuella sätt att vara
Är det dags att kasta blicken mot högen och göra oss klara
För nu är det dags att rulla sten ihop
Platta till hindren och fylla varje grop
För från här och framåt använder vi nu gemensam muskulatur
Det är så man skapar ett nytt paradigm men också med en hel del tur
När tillsammansvärldens tid har börjat slå rot och bli kutym
Börjar vi äntligen passa i vår egen samhällskostym
Kompassens nål pekar nu på alla på en gång
Detta är vår riktning och vi ljudar det med sång
Vi gör det för att minnas vad vi än gång alla var
Men också för att glömma allt det andra som vi inte vill ha kvar
Nu går vi mer i samklang med instrumentens alla toner
Det är så vi måste göra för att skapa nya frihetszoner
Vi får aldrig slappna av eller vila på vårt jobb
Vi har inte råd att åter bli en mobb
Men jag både tror och vet att vi tagit oss förbi vår mörka historia
Det handlar väldigt lite om vem som kröns eller måste bära gloria
En del rullar berg medans andra fyller fickan med grus
Det är det som är vår fyr och må förbli vårt ljus
Så kom till ro men vila lätt vi människor ihop
Då kommer vi till sist att sluta rulla stenar ner i grop

Laget

Ett omklädningsrum från en svunnen tid
Man hasar in
Låter dörren ramla på bakhasorna så man skjuts över tröskeln
Väl där
Tar man sats
Inhalerar all historia som finns just här
På ett enda andetag sköljer det över en
Inte vatten men man dränks i minnen
Av liniment
Benskyddstejp
Materialförvaltarens röst
Skruvdobb eller gummidobb
Gliringarna och skitsnacket
Det råa men hjärtliga
Man öppnar ögonen
Sätter sig långsamt ner på en av bänkarna
Händer söker träet inunder mig
Finger efter finger sluter till kring virket i en pianomanöver
När händer och kropp är på plats
Skjuter kroppsminnet iväg mig på nytt
När skytteln landar har jag en lagkamrat på var sida
Förflyttad till ett minne man levt
Återupplevandet berör och väcker
Man försöker få gamla saker ogjorda
Kommer till sist på mig själv med att bara gästspela
Att man inte kan påverka det inträffade
Bara återuppleva
Glädjas och minnas
Sörja samt lära
Från denna solidaritetens borg
Där laget är viktigare än jaget
Så fostrade man varandra
Att alla tar ansvar
Så byggde vi vårt lag
Nu väntar jag på att få bygga ett samhälle på samma sätt